torsdag 27 maj 2010

A woman with a mission



Igår besökte jag personligen fyra översättningsbyråer runtom i stan för att lämna spontanansökningar för ett eventuellt jobb i framtiden. Två av dem letade jag upp ganska snabbt och blev trevligt bemött. En annan låg en bit utanför stan där jag gick runt i ett stort industriområde och gav faktiskt upp efter en timme, trött, törstig och hungrig. Dem har jag skickat min spontanansökan till med posten istället.


Det fjärde kontoret som jag skulle besöka ligger visserligen i stan, men adressen är ett torg med en jätteparkering runt området så det tog lite tid innan jag hittade stället.

Jag hittade namnet på företaget på skylten utanför, tryckte i den rätta sifferkombinationen och blev insläppt. Jag klev in genom grinden och in på en gård, omgärdad av en urgammal byggnad, säkerligen från mellan mitten till sent 1800-tal. Alla fönster var originalfönster som alla höll på att vittra sönder. Det var en ganska dyster gård.

Jag gick in på höger sida av byggnaden för att där upptäcka ett ännu dystrare trapphus. Lampan fungerade inte, men dagsljuset från de bräckliga fönsterna räckte för att jag skulle se vart jag gick. Den breda stentrappan var välnött efter mer än hundra år och jag fick gå försiktigt så att det inte blev något feltramp nånstans. På andra våningen fanns ett advokatkontor som mässingsskyltarna vittnade om.

Så kom jag upp på tredje våningen av fyra och inga namnskyltar fanns. Jag hade sett på brevlådan på bottenvåningen att översättningsbyrån verkligen fanns där, och någon hade ju faktiskt släppt in mig, så jag letade vidare. Uppför, nu en trätrappa, till fjärde våningen. Två namnskyltar men inte rätt namn.

Jag gick ner igen till tredje våningen och höjden gav mig svindel (se bilden). Jag ringde på en av dörrarna och störde en äldre herre som menade att översättningsbyrån fanns på fjärde våningen. Uppför den knaggliga trätrappan igen. Jag ringde på några dörrar både två och tre gånger. Innanför en dörr kunde jag höra att det fanns någon, glas eller var det kanske kaffekoppar, klirrade. Inget svar. Jag knackade och ringde igen. Inget hände.

Nähä. Jag gav upp mitt personliga besök och tog mig nerför de läskiga trapporna i detta gamla, gamla hus, fullt av minnen. Denna murriga byggnad förverkligade mina bilder av hur byggnaderna i boken Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón skulle kunna vara. Magiskt, men samtidigt krypande läskigt.

Det var skönt att komma ut i solen igen.


Ps. I översättningsbyråns brevlåda lade jag i min spontanansökan, man vet ju aldrig...

måndag 17 maj 2010

Vi bor i Dalby



Översta bilden är framsidan och andra baksidan med parkering.

Tänkte jag skulle visa bilder på var vi bor i Nantes.

Faktum är att kvarteret heter Dalby - jo, det är sant! Stavas likadant som den lilla byn öster om Malmö som ligger mellan Staffanstorp och Veberöd, där jag har haft min uppväxt (i Veberöd alltså).

Jag har ringat in vilken lägenhet vi bor i :)
Det är ett lugnt område, med bara ca 10 min cykelfärd in till stan.
Värmen har kommit tillbaka utomhus (22 grader) och därmed även i lägenheten, tjohoo!!!

Hej hopp!
Tina

onsdag 12 maj 2010

Väder och vind och Quiberon







Bretagnes flagga (den svart-vit randiga i mitten)


Just nu är det 9 grader ute, sol förvisso, men blåsigt - i maj månad! En liten tröst är att alla jag pratat med säger att det inte är normalt för årstiden. Vi får hoppas att det vänder snart.

Ovanpå alltihopa stängde de som sköter byggnaden vi bor i, av värmen för att göra reparationer i huset i några dagar. När dessa dagar var över kom inte värmen igång, det visade sig att själva värmeaggregatet hade gått sönder under tiden... Så det är 16-17 grader inomhus. Ja ja, det är bara att sätta på sig ulletröjan och sockorna och dricka en massa te. Fast för några dagar sedan gick min snälle man och köpte en värmefläkt så jag är glad igen :)

Slut på gnället och nu över till något helt annat.
För några veckor sedan, när det var varmt och skönt, typ 26 grader, åkte vi på en två-dagars utflykt till Bretagnes sydkust, närmare bestämt till Quiberon. En liten halvö i Atlanten. Cyklarna hängde med och vi cyklade runt hela halvön. Fräknar fick vi i massor, eller jag i alla fall, och saltstänk och en och annan öl.

En bit in i landet finns Bretagnes svar på skeppsättningen vid Kåseberga, men så många fler bautastenar än den lilla plutteskeppssättningen vi har. Nu snackar vi alltså om de där bautastenarna som Obelix går omkring och bär på hela tiden i serien om Asterix och hans äventyr. De sattes dit omkring 4000 år före Kristus, precis som vår skeppsättning, och ingen vet hur någon har kunnat forsla dit stenarna eller varför. De står i långa rader och man undrar om det inte är något sorts religiöst sätt att sätta stenarna på, så att man går längs med stenarna som en sorts rit. Tja, ingen vet exakt men det är ganska imponerande, eller hur?

Ha det så gott!
Tina

söndag 2 maj 2010

Hemlängtan...


Korsvirkeshus i Rennes
Så har det då inträffat, det som jag visste skulle ske efter ca 3 månader - hemlängtan. Nu har det inte gått tre månader än utan 2,5, men det smällde i alla fall till i torsdagskväll. Usch, vad jobbigt.

Dagen började jättebra: åkte till Rennes för att träffa en svensk kompis (den enda kompis jag har här för tillfället, låter patetiskt men så är det). Åsa mötte mig vid tågstationen och vi hade en härlig dag! Rennes är en söt liten stad med en pittoresk gammal del där korsvirkeshusen, sneda och vinga, står på rad i olika färger. Vi gjorde som tjejer gör mest när de träffas: gick i affärer och shoppade, fast vi tittade mest :) Det blev en jättegod lunch på ett creperie (vilket bretagnarna är bäst på) och massor av snack hela tiden. Vi var i vår lilla bubbla hela dagen, pratade svenska - mycket och snabbt och framförallt utan att behöva tänka. Så mycket svenska har jag inte pratat på 2,5 månad. På vägen dit och hem såg jag underbara gula rapsfält och björkar vid spåret - kändes som om jag var i Skåne!

På kvällen slog verkligheten till när jag helt plötsligt skulle prata franska igen och behövde tänka igenom vad jag skulle säga innan jag skulle säga det. Det blev total nedläggning och tårarna sprutade! Fy vad jobbigt! Det svider till lite nu när jag skriver om det, det hänger liksom kvar ett tag, den där hemlängtan.

Hemlängtan är egentligen fel ord, för jag längtar inte hem, jag vill alltså inte flytta hem igen. Nej, det är inte på det viset, men jag saknar en del, som t ex att kunna prata utan att tänka, att det bara flödar på, åh så skönt! Och så saknar jag mina vänner!!! Hemsaknad är kanske ett bättre ord.
Samtidigt vet jag att den där känslan av att kunna prata franska utan att tänka så mycket kommer att komma. Det gäller bara att ha tålamod. Det går framåt i alla fall och det är huvudsaken. Och vänner kommer också att komma så småningom.
Ha det så gott allihopa och hoppas ni haft en skön valborgshelg!
Här firas inte valborg, men på 1 maj ger man varandra liljekonvaljer. Om man har 13 småblommor på en stjälk, bringar det tur! Min hade 14... ja, ja fler är väl bättre än färre, eller?
Tina