Oj, vad tiden går!

Jag har inte skrivit på ett tag och mycket har hänt sedan sista inlägget. Var ska jag börja?

För två veckor sedan åkte vi på en helgutflykt med VTT-klubben som David är med i (mountainbike). Det var en familjehelg så det bjöds på andra aktiviteter än cykling, bl a långpromenader och andra små utflyktsmål runt området. Vi var i Bretagne, närmare bestämt i skogarna där riddarna vid runda bordet ska ha hållit till. Vi försökte alla dra upp Excalibur ur sitt städ, men det satt stenhårt fast, bokstavligt talat :)

I helgen som gick var det ju midsommar och det firas inte här, eller nja, de uppmärksammar att sommaren börjar den 21 juni och det är naturligtvis ett helgon som får stå för uppmärksamheten, St Jean. Men de firar inte det. Jag tackar Ingvar Kamprad för att det finns Ikea varuhus lite överallt i världen och därmed lite svensk mat också. Det blev spårvagnen till Ikea på fredagsmorgonen och inköp av en burk senapssill och en burk matjes. På hemvägen köpte jag crème fraiche (gräddfil finns inte här) och jordgubbar. Sen firade jag det själv till lunch med kokt potatis till - mums filibabba! På kvällen när David kom hem hade vi redan bestämt att gå till en Sushi restaurang, också väldigt mumsigt. Ett sushi ställe där sushi-bitarna serveras på ett rullband. Gästerna får själva ta vad de vill ha - kul!

I lördags var vi bjudna till en BBQ hos ett par vi lärt känna där kvinnan är finländska och hennes man är fransk. Så det blev lite midsommarfirande i alla fall!

I söndags hälsade vi på Davids ena faster och hennes man vid havet på sydvästra kusten, dvs en timme från Nantes. Trevligt och mycket prat, var helt slut i huvudet på kvällen!

Vädret är underbart! Dock lite för varmt, tempen ligger på 33 grader i skuggan, puh. Har jag några ärenden gör jag dem på morgonen innan lunch, sedan håller jag mig inomhus. Det blir svalast så.

Igår hade jag min första, dock lilla, intervju på franska. Det var per telefon och det blev ett negativt utfall, men ändå! Det går åt rätt håll i alla fall och alla intervjuer jag får, nu och i framtiden, är träning för mig så jag är bara glad :) Det ger sig till slut.

Over and out.

Ryyysss...

... så känner jag inför arbetsförmedlingen. I Sverige eller i Frankrike, det kvittar. Det är inget roligt ställe, så är det bara. Inget fel på människorna som jobbar där, det är mer känslan av att vara där, vistas i deras lokaler. Jag vill alltid åka hem så fort jag kan. Ge mig informationen så jag kan sticka härifrån!

Det är dock en institution och den behövs för att det administrativa ska falla på plats för alla arbetssökande, och det är ju bra. Annars får vi inga pengar till tuggummi, som min mamma skulle säga, dvs, ingen mat på bordet.

Jag måste dock erkänna att arbetsförmedlingen i Sverige, i alla fall kontoret på Triangeln i Malmö, har fått en mycket trevligare atmosfär, om jag jämför med år 2005 när jag var arbetslös för första gången, och det har mycket med personalen att göra tror jag. Innan jag flyttade till Frankrike, skrev jag in mig i svensk arbetsförmedling och blev väl bemött måste jag säga. Det fanns personal överallt som var väldigt tjänstvilliga med leenden på läpparna. Allting flöt på bra. På ett andra besök bad de t o m om ursäkt för att jag fått vänta i 15 minuter(!), och då hade jag inte ens en beställd tid.

Fransk arbetsförmedling, som jag nyss varit på denna morgon, är väl helt ok, men lite klumpigare i sitt utförande. Jag hade ett möte med min kontakt (som egentligen inte var min kontakt, det hade blivit ett missförstånd, men det är en annan historia) som jag fick träffa på avsatt tid. Jag hade lite frågor om utbetalningar och om jag har rätt till fransk a-kassa och hur det funkar i allmänhet. Nä, då var det tanten i receptionen som skulle hjälpa mig istället, det hade inte min personliga kontakt nån aning om... ("Men snälla, jag vill bara härifrån!") Naturligtvis kunde inte tanten i receptionen hjälpa mig utan skickade mig att träffa en annan handläggare (tack o lov att jag fick komma till redan idag när jag var där, hon höll nämligen på att kolla kalendern och mumlade om en tid imorgon...). Så fick jag träffa handläggaren som har hand om utbetalningar och rätt till sådant och annat. Puh.

Inte blir det lättare av att de är svåra att nå på telefon. De har ett allmänt nummer som man kan ringa, men jag kan aldrig komma i kontakt med "mitt" kontor eller än mindre med min kontakt. Då måste jag ta mig dit, och det ligger inte i stan. Åh nej, så lätt ska man inte ha det minsann! Det ligger så pass dåligt till att man måste byta buss tre gånger, så jag har lärt mig vägen och kör numera dit när jag absolut måste, se Twingon på bilderna ovan.

Nej, det är inget roligt ställe. Vetskapen om att man är arbetslös blir så stark i dessa lokaler, som om det fanns klister i taket som trillar ner i pannan på en, och som man har svårt att bli av med. När man kommer hem får man liksom skaka det av sig för att få tillbaka sitt självförtroende för att kunna söka jobb.

Som kompensation (fast det är rent självlurendrejeri egentligen) så ska jag till stan idag och köpa en fin present till min systerdotter. Jag kommer att använda pengar jag inte har, men att shoppa gör mig på glatt humör i alla fall :)

Ha en bra torsdag!

Tina