Ryyysss...

... så känner jag inför arbetsförmedlingen. I Sverige eller i Frankrike, det kvittar. Det är inget roligt ställe, så är det bara. Inget fel på människorna som jobbar där, det är mer känslan av att vara där, vistas i deras lokaler. Jag vill alltid åka hem så fort jag kan. Ge mig informationen så jag kan sticka härifrån!

Det är dock en institution och den behövs för att det administrativa ska falla på plats för alla arbetssökande, och det är ju bra. Annars får vi inga pengar till tuggummi, som min mamma skulle säga, dvs, ingen mat på bordet.

Jag måste dock erkänna att arbetsförmedlingen i Sverige, i alla fall kontoret på Triangeln i Malmö, har fått en mycket trevligare atmosfär, om jag jämför med år 2005 när jag var arbetslös för första gången, och det har mycket med personalen att göra tror jag. Innan jag flyttade till Frankrike, skrev jag in mig i svensk arbetsförmedling och blev väl bemött måste jag säga. Det fanns personal överallt som var väldigt tjänstvilliga med leenden på läpparna. Allting flöt på bra. På ett andra besök bad de t o m om ursäkt för att jag fått vänta i 15 minuter(!), och då hade jag inte ens en beställd tid.

Fransk arbetsförmedling, som jag nyss varit på denna morgon, är väl helt ok, men lite klumpigare i sitt utförande. Jag hade ett möte med min kontakt (som egentligen inte var min kontakt, det hade blivit ett missförstånd, men det är en annan historia) som jag fick träffa på avsatt tid. Jag hade lite frågor om utbetalningar och om jag har rätt till fransk a-kassa och hur det funkar i allmänhet. Nä, då var det tanten i receptionen som skulle hjälpa mig istället, det hade inte min personliga kontakt nån aning om... ("Men snälla, jag vill bara härifrån!") Naturligtvis kunde inte tanten i receptionen hjälpa mig utan skickade mig att träffa en annan handläggare (tack o lov att jag fick komma till redan idag när jag var där, hon höll nämligen på att kolla kalendern och mumlade om en tid imorgon...). Så fick jag träffa handläggaren som har hand om utbetalningar och rätt till sådant och annat. Puh.

Inte blir det lättare av att de är svåra att nå på telefon. De har ett allmänt nummer som man kan ringa, men jag kan aldrig komma i kontakt med "mitt" kontor eller än mindre med min kontakt. Då måste jag ta mig dit, och det ligger inte i stan. Åh nej, så lätt ska man inte ha det minsann! Det ligger så pass dåligt till att man måste byta buss tre gånger, så jag har lärt mig vägen och kör numera dit när jag absolut måste, se Twingon på bilderna ovan.

Nej, det är inget roligt ställe. Vetskapen om att man är arbetslös blir så stark i dessa lokaler, som om det fanns klister i taket som trillar ner i pannan på en, och som man har svårt att bli av med. När man kommer hem får man liksom skaka det av sig för att få tillbaka sitt självförtroende för att kunna söka jobb.

Som kompensation (fast det är rent självlurendrejeri egentligen) så ska jag till stan idag och köpa en fin present till min systerdotter. Jag kommer att använda pengar jag inte har, men att shoppa gör mig på glatt humör i alla fall :)

Ha en bra torsdag!

Tina