torsdag 27 maj 2010

A woman with a mission



Igår besökte jag personligen fyra översättningsbyråer runtom i stan för att lämna spontanansökningar för ett eventuellt jobb i framtiden. Två av dem letade jag upp ganska snabbt och blev trevligt bemött. En annan låg en bit utanför stan där jag gick runt i ett stort industriområde och gav faktiskt upp efter en timme, trött, törstig och hungrig. Dem har jag skickat min spontanansökan till med posten istället.


Det fjärde kontoret som jag skulle besöka ligger visserligen i stan, men adressen är ett torg med en jätteparkering runt området så det tog lite tid innan jag hittade stället.

Jag hittade namnet på företaget på skylten utanför, tryckte i den rätta sifferkombinationen och blev insläppt. Jag klev in genom grinden och in på en gård, omgärdad av en urgammal byggnad, säkerligen från mellan mitten till sent 1800-tal. Alla fönster var originalfönster som alla höll på att vittra sönder. Det var en ganska dyster gård.

Jag gick in på höger sida av byggnaden för att där upptäcka ett ännu dystrare trapphus. Lampan fungerade inte, men dagsljuset från de bräckliga fönsterna räckte för att jag skulle se vart jag gick. Den breda stentrappan var välnött efter mer än hundra år och jag fick gå försiktigt så att det inte blev något feltramp nånstans. På andra våningen fanns ett advokatkontor som mässingsskyltarna vittnade om.

Så kom jag upp på tredje våningen av fyra och inga namnskyltar fanns. Jag hade sett på brevlådan på bottenvåningen att översättningsbyrån verkligen fanns där, och någon hade ju faktiskt släppt in mig, så jag letade vidare. Uppför, nu en trätrappa, till fjärde våningen. Två namnskyltar men inte rätt namn.

Jag gick ner igen till tredje våningen och höjden gav mig svindel (se bilden). Jag ringde på en av dörrarna och störde en äldre herre som menade att översättningsbyrån fanns på fjärde våningen. Uppför den knaggliga trätrappan igen. Jag ringde på några dörrar både två och tre gånger. Innanför en dörr kunde jag höra att det fanns någon, glas eller var det kanske kaffekoppar, klirrade. Inget svar. Jag knackade och ringde igen. Inget hände.

Nähä. Jag gav upp mitt personliga besök och tog mig nerför de läskiga trapporna i detta gamla, gamla hus, fullt av minnen. Denna murriga byggnad förverkligade mina bilder av hur byggnaderna i boken Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón skulle kunna vara. Magiskt, men samtidigt krypande läskigt.

Det var skönt att komma ut i solen igen.


Ps. I översättningsbyråns brevlåda lade jag i min spontanansökan, man vet ju aldrig...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar